Ida Ingemarsdotter

Idag har jag gjort något jag har längtat på att få göra under större delen av vintern, jag har varit i backen och kört telemark. Finns det något härligare sätt att ta sig nedför backarna, med närkontakt med snön och i djup position som gör att mjölksyran sprutar i benen men fartkänslan gör att man bara vill ha mer och högre fart!!

Så en heldag i Oviksfjällen, Bydalsfjällen med kanon väder. Var lite orolig i morse när vi åkte från Östersund då temperaturen låg på -20 och inte blev det varmare efter vägen direkt… Men väl på plats så var det betydligt varmare och solen jobbade sig upp på den klarblå himlen. För att få en bra dag i backen ska det inte vara en massa kör och det var det inte utan allt var klockrent! Fint före med snön och fina backar. Just nu har jag bara ett stort leende på läpparna, detta är livskvalité på högnivå =) ps. något trötta ben oxå. ds.

Tillbaka till OS

Sprinten blev inte riktigt vad jag hade hoppats och trott på. Men livet är inte rättvist och idrott handlar om vinnare och förlorare, denna gång var jag en förlorare men jag finner en drivkraft i detta och det är revanschen som jag nu kommer bära inom mig i cirka 1200dagar till nästa chans.

Vad hände då? Jo, kände mig stark och såg bara möjligheter när jag kom in på upploppet i kvarten, så går stavremmen upp och lossnar ur sitt fäste, kan meddela att den här lilla grejen påverkar hela rörelsen för mig och så sket det sig…

Dubbeljakten, var jag på revansch humör och kopplade bort huvudet redan på startlinjen, jag skulle ut och grisa vilket jag gjorde bokstavligen. Gör en sprintstart och klättrar i fältet. Gör inte sprintstarter på 15km… Jag gick över min egnen förmåga, sista varven på skejten finns inte i min hårdisk jag minns dem knappt. Väl i mål tar jag mig genom mixzone och till vallabodarna där jag får kramper och domningar… Inget bra, det blev undersökningar och ett besök på sjukan. Inga fel frisk som en nötthjärna, utan bara gått över min egen gräns på att ta ut mig och var helt enkelt helt tom på allt. Total syreskuld i systemet vilket gjorde att kroppen jobbade med att ställa tillbaka allt till det normala, och då kom kramperna och de andra grejerna som ett brev på posten. Så jag lyckades med att grisa men tyvärr blev inte resultatet det jag hoppats på men men… Efter denna dag tog jag några vilodagar för att återhämta mig och vara redo för att vara reserv för det som var kvar på programmet. Så drog ner till Vancouver på hockey, Sverige  Finland vilken match och vilken stämning =) Jag njöt i fulla drag!

Sjukdomarna, kommer till laget. Jag går från reserv till ordinarie i laget. Sista sträckan, ansvar men en jätte möjlighet att göra något bra. Pga. sjukdomarna var laget inte det som var tänkt från början. Men vi sa stafett är stafett vi går ut och krigar. Det gjorde alla på sin yttersta förmåga för dagen. När Kalla växlade över till mig med finland och tyskland hade jag bara en sak i huvudet och det var att jag skulle gå med och kriga om medaljerna, det fanns inga andra tankar. Kanske lite kaxigt, har aldrig varit i närheten av Saarinen eller Nystad på 5km skate men någon gång ska vara den första. Fort gick det och första varvet sa bara svich så var vi på väg ut på andra, och jag slet men det stod os medaljer på spel så skit i smärtan kör ändå. Vilket jag  gjorde, tyvärr fick jag släppa på krönet… Försökte jaga ikapp på platten men benen mina ville inte riktigt det mitt huvud och antagligen ni framför tvn ville…. Jag kom i mål som 5 vilket även var placeringen jag gick ut som. En grym erfarenhet fick jag av att köra men hade gärna kört in laget på medalj.

3milen, jippi en rolig distans att köra men fick tyvärr käningar av min rygg under första milen, försökte fortsätta men när kroppen inte vill samarbeta är det dumt att grisa vidare… Huvudet kan vara bra att lyssna på ibland… SÅ inte pannbenet blir för tjockt… Och WC cupen är inte klar ännu och många poäng att kriga om i sprintcupen.

Nu ska jag dona vidare här i vintervackra Östersund.

Ma råkes

Ida